HELENA´S

Okej, denna gång ska jag försöka mig på att närma mig ett ämne på ett seriöst sätt och samtidigt dela med mig av mig själv men också belysa det faktum att livet kan bli väldigt bra trots att man kommit på fel väg några miljoner gånger.
I grund och botten så handlar det om utanförskap, iallafall för mig.

Jag har både varit hatad och älskad, som så många andra. Jag blev mobbad som liten men fattade det aldrig, jag hade en labrador som hette Lady, hon var min bästa vän så jag behövde inte "vanliga" vänner. Jag var 13 år då en kurator upplyste mig om att jag blivit mobbad i sju år. Jag hade stora framtänder, var (och är) skelögd och jag var (och är) väldigt pojkig.
När folk märkte att jag inte brydde mig om kanin-skämten och missfoster-skämten (ögonen) så började dom anklaga mig för att vara lesbisk. Jag har sedan jag var 13 år blivit anklagad för detta. Även på mitt jobb går det rykten om att jag ska vara lesbisk.
Bara för att jag inte går i minikjol (äger många dock) inte har urrigning, oftast baggy-jeans, drar sexskämt, försöker inte dra vinning av att jag är kvinna (hatar brudar som utnyttjar systemet för att få bättre behandling för att de är tjejer), att jag har moral och etik, att jag inte skvallrar om allt och alla, att jag inte söker drama eller dylikt.
Jag har växt upp med två bröder och jag är verkligen tacksam för det.

Jag är konservativ = tråkig, jag tänker innan jag handlar, jag agerar utifrån moral och etik, jag säger emot och jag är verkligen skitjobbig.
Plus att jag har ett hettsigt temprament.

Jag passar inte in någonstans egentligen, mest för att jag inte slickar någons röv, dock har jag respekt för min chefer och käftar inte emot. Jag kränker inte folk i onödan och jag är inte "dum-ärlig".

Vad jag har lärt mig av att ha väldigt få riktigt bra vänner och inte vara rädd för att byta vänner är att jag tycker om att umgås med mig själv. Jag har inget problem med att vara ensam (saknar min familj dock) och jag tycker om att snacka med mig själv, diskutera med mig själv och dricka vin med bara mig själv...visst, låter detta mer som alkoholist-symptom? Haha! =P

Vad man ska komma ihåg är att jag har gjort alla misstag man kan göra som ung (utöver att jag aldrig testat droger) och varit med om riktigt, riktigt hemska saker.
Många undrar hur jag överlevde.
En fråga jag själv har svårt att besvara.

Hur som helst, jag har märkt hur viktigt det är att trivas med sig själv som enda sällskap. Överallt pratar folk om att det dom behöver när dom har tråkigt är sina vänner, pojkvänner m.m.

Ens bästa vän och ens största fiende är en själv, därför är det jävligt viktigt att man känner sig själv och vad jag har märkt så är det inte många som gör det.
Många är till och med rädda för att bara umgås med sig själv. Demonerna som kommer fram, kraven och ibland självhatet.

Så, jag är glad att jag mobbades som liten, jag är glad att jag inte har många vänner, jag är glad att jag byter vänskapskretsar hela tiden för jag har verkligen lärt känna den enda person som jag garanterat kommer behöva stå ut med resten av livet.


Ett gult löv bland alla dom gröna passar inte in....



...men vilket löv är det man ser vid först annblick?
Alla dom gröna?
Eller det gula?



Sov gott! =)